Ett år utan vår dotter

Ett år har gått sedan jag höll dig i min famn. När jag kände dina tunna, tunna andetag mot min hals. Alltmer sällan. För att sedan helt sluta.

Efteråt kom saknaden med en sådan kraft att den slog omkull mig. Sänkte mig långt ner till havets botten. Ett hav av saknad och sorg.

Allt jag kunde tänka på var dig min älskade dotter. Att du inte längre fanns.

Hjärnan förstod vad som hade hänt men kroppen kunde inte förstå. Den som känt din kropp så tätt intill under alla dagar och nätter då vi satt ihop som ett. Kroppen kunde inte sluta känna din kropp. Minnet var för starkt. Och hjärtat. Hjärtat tvivlade jag länge på om det skulle orka. Hjärtat som hade växt sig så stort när du föddes, visste nu inte vad det skulle göra med allt utrymme. Så hjärtat tog in vatten från havet, dränkte sig i sorg och saknad.

Med tiden fick hjärnan allt mer att säga till om. Hjärnan bestämde att kroppen och hjärtat måste ta sig upp till ytan. Där uppe där alla andra levde sina liv. Och hjärnan tog i allt vad den kunde och rätt som det var så fanns det ett tunt lager is på havet, där det gick att gå försiktigt, försiktigt. Med disciplin och med hjälp från familj och vänner så gick det att ta sig långsamt framåt. Och ju mer jag gick, desto lättare blev det. Isen höll för familjeträffar, middag med vänner och promenader. Och sen höll den för att gå till nytt jobb, träffa nya vänner.

Ett år har gått sedan du var i mina armar. Och hjärnan jobbar på för att hålla mig kvar ovanför ytan. Men ibland är den trött, orkar inte kämpa lika hårt. Då tar kroppen och hjärtat över. Och kroppen kommer fortfarande ihåg dig. Känner fortfarande din doft, din hud, din mjuka kropp och ditt fjuniga hår. Kroppen glömmer aldrig. Och hjärtat, det som du fyllde med en oerhörd kärlek, det är fortfarande till hälften fyllt med vatten. Sorgen och saknaden är hemmastadda där nu och flyttar ingenstans.

Idag orkar jag inte kämpa emot. Så idag sjunker jag som en sten. Ända längst ner till dyn och mörkret och kylan. För minnet av den här dagen för ett år sedan är för svåra.

Men för dig min älskade dotter, för din pappa och för alla som bryr sig om oss kliver jag upp på isen imorgon igen. För på botten av havet finns ingen framtid.