Till vår älskade dotter på 1-års dagen

Torsdag närmar sig och magen knyter sig. Trots att vi tagit oss igenom både jul och nyår ligger den 8 januari som ett mörkt oväder framför oss. Mullrar borta i horisonten.

Olivias 1-års dag.

Som blir så olik vad den skulle vara. Så väsenskild från vad vi för ett år sedan kunde föreställa oss. Då, dagarna innan hon föddes, när vi åkte på täta kontroller till Danderyd för att kontrollera Olivias hjärtslag och puls. När havandeskapsförgiftningen till slut kulminerade i att jag fick sättas igång.

Och sen, när Olivia kom ut. Med henne ett lugn och samtidigt en kraft. En glädje närvarande i varje cell i kroppen. I varje sekund. Som gav energi, eufori, ren kärlek. Och som fick hjärtat att växa sig dubbelt. Livets mirakel.

Att nu ett år senare sitta med facit i hand. I ett tomt hus. Och med en tomhet i hjärtat som skriker.

Ett verklighetsglapp som vi, sedan snart tre månader, varje dag kämpar med att förstå. Vad som har hänt. Hur vi ska orka kämpa vidare. Vad vi har att kämpa vidare för.

Att varje dag tvingas vakna till en verklighet utan Olivia känns i längden outhärdligt. Därför tänkte vi i början inte längre än en dag i taget. Och även om tidshorisonten nu har blivit något längre är det fortfarande svårt att förstå hur framtiden kommer att se ut helt utan vår dotter.

Men vi kommer för evigt att vara tacksamma för att hon föddes den 8 januari 2014. För alltid är den dagen förknippad med livets mirakel. Så på torsdag samlar vi familjen, går till graven, minns Olivia, gläds åt den tid vi fick, saknar den tid vi aldrig får.

Olivia, du är ständigt i våra hjärtan.

Grattis på 1-års dagen lilla sparv!

Vi älskar dig för evigt.

DSC00082